Våra ridlektioner i Italien har börjat igen

När vi kom tillbaka till Italien började vi snabbt med våra ridlektioner igen. Det hade skett lite ändringar på stallet under sommaren. Tidigare hade en del av stallet på andra sidan om vägen hyrts ut till en annan liten ridskola, men den hade flyttat bort och nu hade vårt stall alltså också den delen. Ridskolans hästar hade flyttats dit och där finns det också ett ridfält till, vilket ju är bra. Nu skulle stallägaren sköta om våra ridlektioner eftersom hans flickvän som tidigare höll lektionerna snart ska få barn. Han har tidigare bara hållit ridlektioner till privata som tränar för tävlingar. Den unga ridläraren som också brukade turas om med att ha våra ridlektioner skulle nu främst hålla lektioner till nybörjare. Det återstår att se om dessa ändringar är bra eller dåliga.
I alla fall var Sofia så spänd inför sin första ridlektion efter sommaren, så stallägaren frågade mig om hon var rädd för honom. Jag sa att onekligen är han respektingivande för en liten flicka. Men sedan märkte hon att han inte var så farlig och barn anpassar sig liksom bättre, så nu är hon mycket nöjd. För mig var det en stor kontrast efter mina ridlektioner i Finland. Han är nämligen en sådan typ som jag inte skulle kunna tänka mig att träffa på i något stall i Finland. Han tycker bara om hoppning och dressyr tycker han är onödigt och tråkigt. När han blir arg svär han och skriker så hårt att det hörs långa vägar. I hans träningsgrupp har det främst varit tonåringar som tävlar med sina egna hästar och vågar någon av dom säga emot eller öppna munnen när han skriker så skickar han dom ut från ridfältet och säger att dom behöver inte komma tillbaka igen. Sedan nästa gång är dom förstås där igen och allt är frid och fröjd tills han exploderar igen. Hästarna är tydligt rädda för honom och han är inte för några mjuka metoder. Man ska rida med sporrar och får man inte hästen att stanna så skaffar han snabbt fram ett hårdare bett. Sedan kan han nog också ha mycket bra lektioner när han är på lugnare humör, tekniskt är han mycket bra i hoppning och han gör defintivt inte det bara för att tjäna pengar. Ridlektionerna kostar inte mycket och lektionen tar alltid mer än en timme, oftast 1,5-2 timmar. Han slutar först när alla har lyckats med övningarna. Han har sina sidor alltså, vi får se hur det går!
Det hade i alla fall kommit tre nya hästar, vilket verkligen behövdes. En stor häst som verkar lugn och trevlig, kanske lite på den lata sidan, en ponny som redan hade kastat av några och sedan en fransk angloarabhingst som är vacker som en dröm. Jag tror att ponnyn och angloaraben är där på prov ännu och ingen på stallet vet vad dom heter på riktigt. Angloaraben kallas bara Hingsten och ponnyn kallas Gamberetta (räkan).
Vi rider nu tre gånger i veckan åtminstone i september när vädret är som bäst för ridning.

Första gången fick jag rida Hingsten och Sofia Kenny. Det gick bra och stallägaren tyckte, som jag också, att Sofia hade gjort stora framsteg. Själv kände jag mig lite otränad att hoppa och med en häst som jag inte känner och allt, så kändes det att det gick lite för fort. Det var bara små hinder, men vi skulle göra en volt och byta riktning efter varje hinder och redan på hindret försöka byta galopp. Jag var lite okoncentrerad och hoppade ibland fel hinder och stallägaren sa att det märks att jag inte har hoppat på länge. Men jag blev helt förtjust i Hingsten! Som tur var Daniele med oss på stallet, så han kunde vara med Carlotta och ta lite foton på oss! Vi var på samma ridlektion som några av eleverna som hör till stallägarens tävlingsgrupp.

Quando siamo tornati in Italia abbiamo presto ricominciato le nostre lezioni al maneggio. C'erano un pò di cambiamenti. Una parte del maneggio che prima era stata affittata ad un'altra scuola si era liberata e adesso i cavalli della scuola stanno là, dall'altra parte della strada. C'è anche un campo là. Siccome la nostra istruttrice, è alla fine della gravidanza, si occuperà il proprietario delle nostre lezioni. Prima lui insegnava solo ai privati del maneggio che fanno parte della squadra agonistica. L'altra istruttrice giovane con cui si alternava la nostra istruttrice, adesso dovrebbe occuparsi della scuola base. Staremo a vedere se tutti questi cambiamenti sono postivi o no.
Alla prima lezione Sofia era tesissima e l'istruttore ha chiesto se lei aveva paura di lui. Ho detto che effettivamente la metteva un pò in soggezione. Lui ha notato che Sofia durante l'estate era migliorata molto e lei ha visto che lui non era così pericoloso, anche se è capace di urlare e bestemmiare come pochi, e così, adesso è molto contenta. I bambini poi si adattano subito. Io ho sentito molto il contrasto tra queste lezioni e quelle in Finlandia, visto che lui ama solo il salto e trova il dressage una cosa inutile e noiosa. Mi sentivo un pò fuori allenamento per il salto e non riuscivo a concentrarmi bene, avendo anche un cavallo che non avevo mai montato prima. Sofia ha montato Kenny e io un nuovo stallone angloarabo francese di cui mi sono subito innamorata. Oltre a lui, che è in prova, c'è anche un altro cavallo nuovo ed un pony. Non si sa il nome dell'angloarabo, viene chiamato solo stallone. Abbiamo saltato piccoli ostacoli. Dopo l'ostacolo dovevamo fare un circolo cambiando direzione e giá sul salto pensare a cambiare galoppo. Abbiamo fatto lezione insieme ad alcune delle ragazze che hanno cavalli propri.