Situationen i det nya stallet - La situazione al nuovo maneggio

Hösten har kommit på allvar nu också hit till Rom. Vi har haft två mycket regniga dagar nu så vi har inte kunnat gå till stallet. Nu har jag äntligen tid att uppdatera om hur vi trivs på det nya stallet. Vi rider nu i stallet där vi alltid har deltagit i tävlingar eftersom det ligger på promenadavstånd från vårt gamla stall. För mig har det varit en slags kulturschock att byta stall den här gången. Trots att stallet är fint och bekvämt och trevligt att vistas på känner jag att innehållet ändå inte är det jag hade blivit van vid. Det goda är att jag och flickorna nu rider alla tre på samma stall. Carlotta ville bli kvar i sitt gamla stall som var lite längre borta, men hon märkte snabbt att hon egentligen trivs mycket bättre här. Här finns finns en hel grupp med barn i hennes ålder som rider och hon har det jätte roligt tillsammans med dom och ponnyerna. Ponnyridskolan just för hennes ålder och hennes kunskapsnivå fungerar mycket bra och ridläraren är aktiv och bra.
Stallet är mycket större än det vi var vana vid och det betyder att det finns flera ridfält och flera ridlärare för olika nivåer och som alla kostar olika. Smakar det så kostar det som det heter, vill man ha bättre undervisning så får man betala mer. Och egentligen har både jag och Sofia nått en nivå där vi borde ha en egen häst för att i det här stallet kunna fortsätta att rida på samma nivå som vi var vana vid. Jag var bortskämd med att få mycket bra undervisning, speciellt i hoppning och att få använda ridskolans hästar att hoppa med så mycket jag bara själv klarade av och samma gällde inte minst Sofia som fick delta i alla olika ponnymästerskap med ridskolans ponny som hoppade mycket bra för att vara en ridskoleponny.
Här har Sofia fått koncentrera sig mer på dressyr och har deltagit i två dressyrtävlingar och det har ju varit bra eftersom den delen saknades i vårt gamla stall. Men hon som var van vid att hoppa 100-110 cm banor på tävlingarna och tekniskt svåra banor och intressanta hoppövningar på hemmaträningarna började förstås bli lite frustrerad av att bara rida dressyr och hoppa bara några små hinder på hopplektionerna och se på när hindren höjdes för dom som hade egen ponny. När sedan chansen att hyra en bra hopponny erbjöds till henne beslöt vi oss att ta den och nu har hon just börjat sitt äventyr med ponnyn Topaz.
Vad beträffar ridskolan för vuxna som rider stora hästar så är den faktiskt inget vidare. Hästbeståndet är minst sagt fattigt - det finns bara två hästar som man kan använda. Eleverna är inte heller värst många, så det positiva är förstås att vi aldrig är värst många på lektionerna. Här anses det väl att den som rider ridskolans hästar inte har någon som helst ambition att tävla eller annat så det satsas inte alls på. Ofta har vi ridit uppe på en kulle för att minst vara i vägen när ridfälten har varit upptagna. Tyvärr kostar det mig dessutom mycket mer än det kostade i den gamla ridskolan, så jag kan bara säga att hade jag någon möjlighet att återvända dit så skulle jag göra det, men det är ju tyvärr inte möjligt.

L'autunno è arrivato sul serio anche qui a Roma. Adesso piove quasi ininterrottamente da due giorni e non siamo potute andare al maneggio. Colgo l'occasione per aggiornare e raccontare del maneggio dove ci siamo iscritte. Il maneggio è a due passi dal vecchio maneggio, infatti quando stavamo là partecipavamo a tutte le gare che venivano organizzate qui, visto che ci potevamo andare a cavallo senza spendere per il trasporto.
Anche se il maneggio è molto bello e molto più accogliente e comodo del nostro vecchio maneggio, devo dire che ancora dopo due mesi mi sento un pò spaesata qui. Il maneggio è molto più grande e ci sono diversi campi e diversi istruttori di tutti i livelli e per tutte le tasche. Il problema è che purtroppo per continuare a montare al livello al quale eravamo arrivate sia io che Sofia, qui avremmo bisogno del cavallo nostro e anche di pagare di più per avere un bravo istruttore.
La cosa positiva è che possiamo montare tutte e tre allo stesso maneggio. Carlotta che non voleva cambiare dal maneggio dove montava, adesso si trova molto bene. C'è un gruppo di bambini della sua età e si diverte tantissimo con loro e con i pony. Per la sua età ed il suo livello la scuola pony funziona molto bene e l'istruttrice è brava, attiva e molto organizzata.
Sofia ha avuto l'occasione di fare un pò di dressage che sicuramente è stato molto utile, visto che questo all'altro maneggio mancava. Ha partecipato anche a due gare di dressage. Ma lei, che era abituata a saltare 100-110 in gara e a casa fare percorsi tecnici e difficili ed esercizi di salto impegnative, dopo due mesi di dressage e solo piccoli salti ha cominciato a sentirsi un pò frustrata a vedere alzare i salti solo a quelle con i pony di proprietà. Quando si è presentata l'occasione di una mezzafida di un pony che salta molto bene abbiamo deciso di provarci e adesso ha appena iniziato la sua nuova avventura con Topaz. Vedremo come va!
Per quanto riguarda la scuola cavalli, è davvero molto misera considerando anche che non si paga affatto poco. I cavalli da utilizzare per la scuola sono solo due. Gli allievi non sono tanti e di conseguenza a lezione non siamo mai troppi. Ma per me è poco stimolante in quanto la scuola cavalli qui non è considerata per chi vuole fare le gare, ma solo per chi vuole venire a montare per passare un pò di tempo. Spesso ci troviamo a fare lezione in collina quando gli altri campi sono occupati. Devo dire che mi mancano le impegnative lezioni di salto e tutto il resto anche se qui il contorno, cioè il posto sicuramente è più bello.