5.8 var jag och Sofia igen på ridtimme i Talli Maxis. Sofia hade timme tillsammans med Renja och det var bara dom två den här gången. Båda ville rida Aino som är en lite mindre häst, men eftersom Renja förra gången fick rida den stora hästen Huu, så tyckte ridläraren Mervi att det var rättvist att Sofia skulle få prova på Huu och Renja Aino. Huu är mycket snäll, men stor och lite trög och styr man inte honom tillräckligt bestämt så försöker han gina och gå lite vart han vill. När han sedan kändes lite lat, så skänklade Sofia honom ordentligt så att han lyfte galopp. Jag försöker översätta Mervis råd till henne bäst jag kan, men det är inte alltid så lätt, så hon började till sist känna sig så osäker så hon brast i gråt när hon inte riktigt visste hur man skulle göra med hästen. Skänklade hon inte tillräckligt så travade han inte och skänklade hon för mycket så galopperade han. Renja gick med på att byta häst, så hon fick rida Aino resten av timmen och det gick mycket bättre.
Här rider hon Huu.
Och sedan på Aino, som egentligen heter Queen. Hon är lättare att rida, mindre och mycket trevlig. Renja och Sofia fick öva att se skillnaden mellan snabbare och långsammare trav genom att trava en sträcka så hårt de kunde bakom en pall och tillbaka och sedan sakta av. I snabb trav fick de också trava förbi varandra, så det blev en tävling och det var riktigt roligt. Mervi är en mycket bra ridlärare, både för barn och för vuxna.
Här har dom travtävling.
Il 5.8 abbiamo fatto lezione a Talli Maxis di nuovo. Prima Sofia con la cugina Renja. Erano solo in due a lezione. Siccome Renja l'altra volta aveva montato il cavallo più grande, Huu, questa volta toccava a Sofia. Lei, comunque, l'ha trovata un pò troppo grande e difficile, sicuramente anche un pò per il fatto che la lezione è in una lingua che lei non capisce. Io cerco di tradurre, ma non è tanto facile farle capire quello che le dice l'istruttrice. Huu non trottava e per farlo trottare gli ha dato un pò troppe gambe e così Huu è partito al galoppo. Dopo un pò Sofia è scoppiata a piangere e hanno cambiato cavallo e Sofia ha fatto il resto della lezione con la cavalla più piccola, Aino. Hanno fatto una specie di gara di trotto trottando velocemente dietro lo sgabello e tornare e poi rallentare e fare un giro di trotto di scuola. Un modo divertente di imparare ad aumentare e rallentare il trotto. Mervi è una bravissima istruttrice sia per bambini che per adulti.
Dopo era il mio turno e per fortuna avevo con me Sofia che mi faceva tante foto. Mervi mi ha dato un cavallo che si chiama Reino, un cavallo da dressage con il quale Mervi ha fatto gare a livello nazionale. Bene, mi sono sentita come una principiante. È un cavallo che non perdona gli errori da parte di chi sta sopra, ma appena fai le cose bene, ti premia. Ottimo per imparare. Alla fine ho cominciato a capire i miei errori di assetto ed altro e andava molto meglio. Tranne le partenze al galoppo e mantenere il galoppo andando sopra una barriera a galoppo di scuola. Come mi spostavo troppo in avanti con il peso, Reino smetteva di galoppare. Dovevo quindi cercare di stare indietro con il peso e seguire i movimenti del cavallo senza cadere nè da una parte nè dall'altra. E le mani, le mani le metto sempre troppo vicine al garrese. In Italia sento dire, le mani più giù, mentre qui mi dicono sempre di portarle più alte e con i gomiti ben piegati. Come mi mancheranno queste lezioni di dressage e la possibilità di montare cavalli di questo livello...
Sedan var det min tur. Jag fick fina dressyrhästen Reino som Mervi tävlar med på nationell nivå. Roligt att jag hade Sofia med som tog många foton på mig! Jag måste säga att jag kände mig som en nybörjare på Reino. Han förlät inga sitsfel, tyngden skulle sitta rätt och det skulle finnas stöd på yttertygeln, o.s.v., men lyckades jag en stund göra allt rätt så belönade han mig med att gå i fin form och mjukt. En härlig lärare alltså! Det gick bättre mot slutet, men jag hade problem med galoppfattningarna och att få galoppen att hållas när vi skulle galoppera över en bom i övningsgalopp. Min tyngd gick för långt fram och då slutade han galoppera. Jag skulle alltså luta bakåt, följa avslappnat med rörelsen, inte trycka hela tiden med skänklarna fastän han inte verkade hålla galoppen, o.s.v. En annan sak är händerna, dom har jag för nära manken och armbågarna för raka och då går förstås axlarna också framåt. I Italien får jag alltid höra ner med händerna, men här säger dom alltid att man ska ha en vinkel på armbågen och bära upp händerna lite ovanför manken. Oj, vad jag kommer att sakna dom här dressyrinriktade timmarna och att få rida så här fina och väl skolade hästar...
Nessun commento:
Posta un commento